När mördarsniglarna gör sina sporadiska intåg i vår trädgård (för jo, det händer att de hittar ända upp hit ibland) väljer de de mest udda ställen att dyka upp på. I somras var det inne hos en ruvande höna som låg i en av uteburarna. (Då blev jag nojig och var tvungen att flytta hela buren från dungen och in i trädgården igen. "Tänk om de äter upp äggen!") Nu har jag vid tre tillfällen påträffat dem inne i hönsgården. Som att de bara "Du, vi vet var ni bor, anktöntar, och vi är inte det minsta oroliga!" (Inte för att skryta, men det finns ju ändå rätt rejäla odlingar i vår trädgård som man tänker sig skulle locka en hungrig snigel mer än en lerig hönsgård.) Ankorna har dock reagerat på precis det sätt sniglarna förutsett; nämligen inte alls. Jag är inte ett dugg förvånad. Maken till mer bortskämda ankor får man leta efter. Fast idag tog det hela en intressant vändning. I deras damm låg det en dränkt snigel.