Nu ska ni få höra en osannolik historia. 

En av mina hönor har legat och ruvat och skulle få sina kycklingar förra lördagen. Något med vädret, månen, lufttrycket eller annat obegripligt gjorde dock att det började kläckas först tre dagar senare. (Hönor är annars väldigt punktliga vad gäller det mesta.) En kyckling kom på onsdag kväll och dagen efter var det en till på gång. Dagen gick och han låg där i sitt skal med bara näbben ute. Hönan var och gjorde annat med sin förstfödde och jag tyckte synd om den lille som blev kallare och kallare. Men man ska ju inte vara där och pilla, hönan brukar veta bäst. Kanske var det nåt knas med den. Nästa morgon kom hon ut med två kycklingar. "Ah! Det gick vägen" tänkte jag. Kyckling nr 2 var iofs gul och den i skalet hade sett svart ut, men ändå. Tittade på de andra äggen lite kvickt. Inget på gång där. Sen kom pappa och hälsade på. Nyfiken som han är plockade han upp äggen och skakade lite lätt för att se om de var sura. (Aja baja för övrigt, skaka ska man inte göra.) Då ser han att den lille parveln i ägget fortfarande är kvar på samma vis som under gårdagen. Kall. Levande! "Nu får det vara nog med hönan kan själv" sa jag och tog med mig honom in, skalade av äggskal och hinnor och la honom i kläckaren som jag hade igång (med ägg som inte kläcks där heller med det är en annan historia.) Efter nån timme hördes det livskraftiga pip inifrån värmen och morgonen efter bar jag ut honom till mamma höna igen. Då ser jag att det springer ytterligare en kyckling runt hennes fötter och plötsligt är hon fyrbarnsmor. 

Två ägg återstår och framförallt pga tidsbrist får de ligga kvar hela helgen. Även om hon inte verkar bry sig nämnvärt om dem. 

Så imorse, nio dagar efter beräknad nedkomst, möts jag av ett ägg och ett tomt äggskal när jag kollar ner i redet. "WT..?" tänker jag och börjar räkna de små pipande liven. Fem! 

Så nu ligger det återstående ägget där det ligger åtminstone en vecka till. Eftersom det aldrig verkar vara försent.