Saknaden
Att gå från en hund till ingen hund är en otroligt smärtsam övergång vill jag lova. När vår första tanta dog (för nästan exakt 4 år sedan sånär som på en dag) var det sorgligt och tufft, inget snack om saken. Hon var min första hund och jag hade henne hos mig i 13 år (hon var tre när jag fick henne). Men inte många rutiner ändrades. Jag sörjde och saknade med hjärtat, men Tifflans närvaro gjorde ändå det hela uthärdligt.
Nu när hon fått somna in, också hon som 16-åring, finner jag mig själv i en plågsam situation där mitt muskelminne och mina sinnen ständigt påminner mig om hennes frånvaro. Den är omöjlig att hålla ifrån sig.
Jag sopar ner smulorna eller ser en tappad makaron på golvet och tänker "Äh, det tar Tifflan". Jag hör hennes tomma korg knarra, hör henne hoppa ner från sängen på övervåningen, ser henne i ögonvrån när jag går ut till hönsen. Jag stänger toadörren ordentligt innan jag åker iväg så att hon inte ska gå in och rota i soporna. Och så vidare och så vidare. På 16 år hinner man utveckla många gemensamma vanor och ovanor..
Och varje gång jag kommer på mig själv med att agera som att hon fortfarande fanns hos oss, påminns jag om verkligheten och det bränner till. För som Matti (i Ronja Rövardotter)så enkelt uttryckte det: "Han har alltid funnits och nu finns han inte mer."
Och det gör ont.
Sambon ordnade en stämningsfull minnesplats.❤
Klart att hon fattas dej <3