Säg den lycka som varar.. Hade ju flyttat över mina två små kycklingar till hönshusdelen idag. Gjort en bur av kompostgaller så de kunde kila in och ut och komma ifrån de stora hönorna. Vaktade och kollade och kollade igen under hela dagen. De höll sig bara inne i inhägnaden så jag mitt dumma fån trodde det var safe att lämna dem obevakade i typ två timmar. Det var det inte. Skatorna tog snabbt den ljusare av dem och lämnade den andra förtvivlat pipande i sin ensamhet. Ja det är så hjärtskärande att jag vet inte vad. Stortjöt innan åt min egen klantighet, livets orättvisa och den stackars kvarlämnade ensamma kycklingen som jag nu fick sätta tillbaka i den lilla kartongen och lämna högt pipande efter sällskap. Innan jag gick in höll jag den länge ihopkurad i mina händer, uppe vid halsgropen.

Nu känner jag mig sjukt blödig och väldigt dubbelmoralisk som nyss skrev om slakt av dessa små, men så är det. Lever man i nuet och med känslorna liggandes utanpå så leder varje liten händelse till en känslomässig reaktion, inte alltid helt proportionell. Sambon är tyvärr inte den bästa på att trösta i dessa situationer. Han ser mitt "världen-har-gått-under"-utspel och tycker att det kanske vore bäst att vi inte hade några hönor om jag mår så dåligt över dem. (Detta har ju hänt mer än en gång om en så säger.) Har försökt förklara att det inte är någon fara, jag måste bara få vara ledsen en stund. Låta det skölja över mig och ebba ut. Det går över, så småningom, och en kram och ett "allt kommer ordna sig" är allt jag behöver (oftast). 

Nu, efter ett träningspass och lite betänketid har jag en plan och en reservplan för lilleman imorgon. Antingen får den höna som envist säger att hon visst ska ruva nu, ruva en halv dag och sen, simsalabim, få en kyckling att ta hand om. Alternativt får en av de fyra större kycklingarna bli rumskompis med honom istället. (Säger honom, för garanterat kommer det efter allt pusslande visa sig vara en tupp som jag aldrig kommer kunna göra mig av med. As always.)