Skördade sista gurkan nu på morgonen. Med det är nog säsongen på det hela taget över. Eller nja, det var faktiskt en överdrift. Fortfarande har vi en hel del potatis, av bättre och sämre kvalitet, kvar att plocka upp, en rad morötter och lite spenat som kämpar sig kvar trots frostnätter och solbrist. Purjon däremot står ståtlig, inbäddad i halm för att förhoppningsvis kunna skördas även efter kallare nätter. Jordärtskockorna verkar bli betydligt färre i antal i år, men också de är inbäddade för att kunna skördas framåt november. 

Paprikorna på altanen har stannat av i sin färgomvandling från grönt till rött och jag tror att för att ha någon chans att få dem färdiga får jag nog ta in dem i värmen. Likaså med den nysådda plocksalladen och koriandern, den sistnämnda ett experiment där jag tagit frön från min egen planta och stoppat i jorden på vinst och förlust.

De få små röda tomater som lyser upp på i övrigt kala grenar portioneras successivt ut till Linnéa som älskar dem innerligt. Också deras antal tryter snabbt och snart får vi säga farväl till smaken av solmogen tomat. 

Igår tog vi ett långt mer allvarsamt farväl av en äldre släkting. En redig bonde med ett varmt hjärta som jag önskar vi hunnit få fler pratstunder med. Det känns alltid extra sorgesamt när nära och kära tas ifrån oss i förtid. Men kanske är det med människor som med solmogna tomater; vi säger farväl, men också på återseende. En ny säsong väntar runt hörnet.